Recension: Var är Audrey? - Sophie Kinsella

Jag heter Audrey, är fjorton år och har inte gått i skolan sedan i februari, eftersom det hände en grej där. En inte jättebra grej.

Jag har inte riktigt varit mig själv sedan dess och folk undrar vart jag har tagit vägen, men jag kommer inte tillbaka till skolan. Jag gåt inte helst nånstans, det kallas social fobi och det är en del av min diagnos.

Det här är boken om mig, min idiotiska hjärna och hur jag besegrade den. Med hjälp av bland annat ett par svarta solglasögon, en envis psykolog, en kille med världens finaste leende och jättemånga Caramel Frappuccions.

Att Sophie Kinsella är en favorit författare hos mig är ingen hemlighet, har slukat alla hennes tidigare böcker och fullständigt älskat dem. Hon får en att vrida sig utav skratt utan att det blir för mycket så att säga. Så när jag hörde att hon har skrivit en ungdomsbok så fick mitt Kinsella-hjärta att börja banka hårt. 

Något som jag älskade med den här boken var att Kinsella har blandat ett jobbigt ämne med humor. Men så kan man också se det som att författaren har valt att gå in på det jobbiga ämnet väldigt ytligt, men samtidigt är det ju Kinsella och hon är ju känd pga sina roliga karaktärer och böcker. Men jag tycker att bara det att ämnet tas upp är helt fantastiskt!
 

En sak som jag reagerade på var att det var en kille som gjorde Audrey "frisk"?? Eller så fort han kom in i hennes liv så började hon genast må mycket bättre? Visst, det är inget fel på Linus, jag gillade honom jättemycket men ser det verkligen ut så i verkligheten? Blir man frisk bara för man råkar bli kär? Jag kan mycket väl förstå att ens kärlek kan göra vardagen ljusare men att gå från jättesjuk till att våga prata med främlingar och fika på Starbucks är mest orimligt? Även om jag inte lider av socialt fobi eller panikattacker så förstår jag att man inte blir frisk över en vecka, utan att sådant här tar tiiiiiiiiiiid. Och var är grejen att läsaren aldrig får reda på vad som hände i skolan egentligen? Jag läste och läste och förväntade mig att jag som läsare skulle nångång få reda på vad som egentligen hände? Kändes som om författaren gjorde det lite väl enkelt för sig.

En karaktär som jag verkligen gillade var Audreys mamma, hon fick mig att skratta så jag nästan grät, och hennes krig mot Audreys storebror Frank om att han är spelberoende är riktigt roligt att följa. Och hur hon kontrollerar Audreys pappa också, stackars honom haha! Hade lätt läst en till bok om denna knäppa familj, för underhållningen. Jag älskade även hennes yngsta lillebror, påminner så mycket om min egna som är i samma ålder, alltså 4-åringar är bäst!

Språket är som i de flesta ungdomsböcker, vardagligt, lätt, välskrivna dialoger, rappt och med mycket fart i, ett språk som jag gillar när det kommer till ungdomsböcker. Den är lättsmält, rolig, underhållande, bjuder på härliga karaktärer och många gapskratt. Jag gillade den, men den hade även några brister som jag tror kan jaga iväg många läsare tyvärr.