Recension: Mysteriet på Mercy Close - Marian Keyes

34 år gammal har Helen Walsh liv inte blivit som hon tänkt sig. Sin lägenhet har hon blivit av med, arbetet som privatdetektiv går inget vidare och hennes underbara pojkvän insisterar på att vara väldigt godvän med sin exfru.

Så när Helens ex Jay Parker hör av sig med ett fall för henne, blir hon nyfiken. När det visar sig att det gäller försvinnandet av Wayne Diffney, en fjärdedel av Irlands största pojkband någonsin, då är hon minst sagt fast.

Bandet har en återföreningsturné på gång och Helen dras in i en värld av märkliga frisyrer, stora herrgårdar och ännu större egon, där alla har en baktanke. Men det finns fortfarande inga tecken av Wayne och tiden håller på att rinna ut.

 

Jag brukar alltid säga att Marian Keyes tillsammans med Sophie Kinsella är våra chicklitdrottningar. Och ja! Det stämmer fortfarande angående om Marian. Hon har alltid varit min favorit inom chicklit genren och hon kommer nog alltid att vara det. Hennes sätt att bland in tyngre saker som självmordstankar, depression eller att sugas ner i ett svart hål i hennes böcker det där annars är mycket kvickhet och humor är genialisk.

 

Men ändå så var inte det här en utav hennes bästa böcker, jag har läst bättre från henne. Jag tyckte om den här boken men det är inte den bästa. Men jag tycker att boken innehöll Keyes vanliga språk, det var skicklighet och ett mycket bra flyt i läsningen. Det finns många karaktärer i hennes böcker och likaså med den här, jag älskade att läsa om Artie och Helen. Även om deras förhållande hamnade lite i skuggan av allt annat så fann jag det som en fin kärlekshistoria.

 

Storyn om att hitta en pojkbandskille blev långdragen och jag tycker nog allt att Helen inte riktigt lyckades med sitt jobb? Jag har stött på bättre privatdetektiver i både film och bokvärlden. Bortser man från letandet efter Wayne så gillade jag den här boken skarpt!