Alex bor i Honduras och är ett gatubarn, hans mamma och pappa och hans syskon har lämnat landet för att åka till USA. Ensam bor han hos sin moster och det går inte en dag utan att han tänker på sin familj där borta i USA. En dag får han nog och tar sitt födelseintyg och betyg och bränner upp de, han ska bli ett gatubarn. En gång för länge sedan träffade han ett gatubarn som hette Råttan, han sa att livet på gatan är fett och man har så mycket frihet. Men livet på gatan är inte fett, han går hungrig nästan varje dag, han blir misshandlad och hamnar på sjukhus. Det blir bättre med tiden, han börjar få några vänner och så hittar han två hundar som blir hans familj.
Alex Dogboy är en bok som funkar till alla olika människor, stora, små, gamla, unga, föräldrar, barn, mormor, alla, just för boken tar upp ett viktigt ämne som ingen kan undgå hur mycket man än vill, det är inget man kan blunda för.
Jag har läst den förut i skolan (typisk högläsninsbok också) men jag kände att jag ville läsa den igen i lugn och ro själv. Det är en sån bok man inte kan lägga ifrån sig, jag kunde inte det. Det händer ständigt nya saker och man vill hela tiden fortsätta läsa fast klockan har tickat iväg rejält. Det blir en verkligare läsning eftersom boken är en sann historia, boken innehåller också ett ärligt och brutalt språk. I vissa lägen kan jag erkänna att det blir lite för ärligt, sanningen svider lite extra och det gör ont i hela mig. Att veta att det finns barn som lever såhär på riktigt, det går inte att ta in.
Jag har läst dom andra två delarna som finns och ja, serien blir bara bättre och bättre. Den här är nog den svagaste boken. Den här är inte lika brutal och ärlig som de andra två, men jag gillar helheten av hela serien iaf. Helt klart läsvärd.
